Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fortfarande inte fatta att dom inte finns kvar. Det gör så förtvivlat ont att ha missta dom. Även om vi inte umgicks jätte mycket dom senaste åren. Men vi har alltid funnits där för varandra om det har behövts. Det gick alltid att prata ut, om precis allting. Dom är dom enda två som någonsin har vetat exakt allt om mig, till varenda liten tanke som funnits. Och dom har hjälpt mig så många gånger under alla dessa år. Hade jag inte haft dom så hade jag trillat bort för länge sedan. Och nu finns dom inte längre här och kan hjälpa mig. Det var jävligt när Tomas gick bort och det var riktigt jobbigt att komma tillbaka och nu när även Stefan är borta är det ännu värre. Dom hade väl kunnat stanna kvar ett tag till?

Varför just i år, när jag har mitt värsta år någonsin. Jag har funderat många gånger hur jag kan tycka att vissa andra år har varit lindrigare än detta år. Men så är det. Och nu när är det så mycket som händer och insikten av att man nästan inte har en endaste vän som faktiskt bryr sig så blir det inte lättare. Jag trodde faktiskt att det skulle finnas fler, men tyvärr så gör det inte de. Så det blir att göra en stor rensning bland dom så kallade vänner. Jag tänker inte beblanda mig mycket med dom som inte bryr sig. Jag orkar inte längre finnas där för dom som inte kan hjälpa mig eller stötta mig när jag behöver det som mest. Inte många gånger jag begär att någon ska finnas för mig. Det är knappt att jag ber om hjälp fast jag verkligen måste. Utan dom flesta anser och tycker att det bara är jag som alltid ska finnas där för dom, men dom behöver inte finnas för mig. Men nu får det vara stopp på det. För jag kommer inte att orka leva så många år till. Det räcker att det har varit så i nästan hela mitt liv. Och först nu märker jag på allvar hur illa det här kan sluta om det inte sätts stopp för allt. Ingen rolig upptäckt. Men bättre sent än aldrig, än går det att ändra på. Så dom som vill kalla sig för riktig vän eller nära vän, får lov att ställa upp när jag behöver någon. Annars kan dom hålla sig långt borta från mig när dom själva behöver hjälp. För dom som inte finns för mig tänker inte jag finnas för. Det kommer att ta hårt på mig, för jag har alltid levt på att hjälpa alla andra och jämt finnas som stöd när någon behöver det. För mig själv har jag aldrig brytt mig om. Men nu måste det bli en vändning på det, annars kommer jag tyvärr inte att klara mig. Hade det inte vart för dom få som verkligen funnits för mig under dom här veckorna så hade jag faktiskt inte klarat mig. Det låter löjligt att vara utan mat i bara elva dagar och bli så dålig som jag blev. Men jag fick inte behålla något annat än kaffe och vatten, det gick knappt att sova, konstant stressad, panikattacker, ångestattacker och panikångestattacker som hela tiden avlöste varandra. För några år sedan hade det inte alls tagit lika hårt på mig som det gjorde nu. Jag har vart mycket smalare än vad jag är nu och jag vägde mindre än nu. Men då var jag hur pigg och kry som helst. Vissa dagar nu finns det knappt ork i kroppen att ställa sig på benen. Men alla år av vanskötsel av hälsa och kropp har satt sina spår. Så om det inte vänder snart och blir mycket bättre så kommer dom nog lära lägga in mig. Även om jag kan äta lite gran så är det långt ifrån det jag verkligen behöver få i mig. Jag fortsätter att tröka på med bebis välling, bara för att få i mig mycket näring. Jag gör av med mer energi och näring än vad jag kan få i mig. Och äter jag för mycket så får jag inte behålla det. Det känns verkligen förjävligt, jag till och med känner hur kroppen äter utav dom muskler som finns kvar. Synen har blivit mycket sämre, minnet är sämre än någonsin, även om det inte alltid syns på utsidan så skakar jag konstant i kroppen och är nästan alltid yr. Ibland så pass yr att jag är rädd att svimma. Och när jag svimmar är jag borta i minst en timme. Så har det varit i många år, men man vet inte varför. Det finns mycket mer som har hänt med mig under dessa veckor. Men jag har aldrig varit med om att det gått utför så fort. Märker faktiskt skillnad från dag till dag. Men ändå kommit över den jobbigaste biten. Men då har jag gått in i den farligaste i stället. För nu har det gått över till att jag är piggare och orkar mer. Så nu gör man av med ännu mer energi och näring. Och även om jag skulle vara någorlunda still en dag så tar stressen nästan allt man får i sig.

Därför känns det extra underbart att man fått in "underbar" i livet. För han har verkligen fått mig att kunna släppa allt korta stunder och bara ta det som det kommer. Så även om man inte ska lägga livet i händerna på någon annan, så är "underbar" förmodligen min överlevnad. För utan honom vet jag inte hur allt skulle sluta. Det vet jag inte nu heller, men nu kan jag verkligen få hjälp. Och någon som skriker till om det går för långt. Sen att känslorna för "underbar" är lite för stark är inget jag kan göra åt. Jag ska ge allt lite tid, så kanske jag hinner få ordning på alla känslor som bara flyger runt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...

Jag blir så less på allt. Varför måste folk gå runt och yttra sig en jävla massa saker som dom inte vet ett skit om? Och det är inte så kul att veta att några av mina nära håller på att ljuga. Hela min tillvaro håller på att rasa samman. Jag ser in...