Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att jag till slut har hittat tillbaka till min gamla kärlek sedan ca: 9 år tillbaka. Jag har hela tiden sagt att jag skulle vänta tills den dagen han kunde hålla sig till en. Och nu verkar det som att han har tagit sig i kragen och växt upp. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, även om vi inte alltid stått vid varandras sida. Det har varit två gånger som vi var nära att tappa varandra för gott. Men det löste sig till slut. Och ingen är lyckligare än mig. Och jag är så glad att jag har honom vid min sida. Synd bara att man behövt såra och skada folk på vägen. Det fanns ju inte med i planeringen att jag skulle såra den jag var "ihop" med. Men det kan inte alltid bli som man tänker sig. Trodde ju aldrig att "E" skulle bli och behandla min som han gjorde. Han var ju så himla snäll och stabil till en början. Men ack så fel det visade sig att vara. Och ändå så fann jag mig i den situationen och stannade kvar. Allt flöt på i ett mönster som är allt annat än acceptabelt. Ett sambo liv ska inte gå ut på att det bara är den enas behov som ska tillgodoses, men det var så det var. I hans värld så var inte vi andra lika viktig som han. Bara för att han jobbade så behövde han minnsan sova sina timmar och inte göra så mycket här hemma. Jag som nybliven mamma kunde inte ens sova fyra timmar i sträck. Fick inte ens direkt någon hjälp av "E" på helgerna när han var ledig. Inte ens när lillen började äta ur nappflaska så fick jag sova ut. "E" klev upp, men kunde inte ta med sig lillen ner så att jag fick sova. Behöver nog inte säga att jag inte var sugen på sex över huvud taget. Man ska inte ens ha sex dom första åtta till tolv veckorna. Men det var det någon viss person som inte brydde sig direkt mycket om. Ena gången så försökte jag till och med linda in mig i täcket för att markera ett nej och för att få sova. Men det hjälpte inte, senare så kröp jag in helt i täcket. Och det är synd att säga att det hjälpte särskilt mycket. "E" ansåg hela tiden att han hade behov som måste göras något åt. Jag vet att jag borde ha blivit förbannad och sagt nej, men det är något som nästan är omöjligt för mig att klara av. Men den gången som tagit hårdast på mig när det gäller "E" var när han lovade att jag skulle få sova ut, han tog Skruttan men lämnade lillen kvar uppe hos mig. Så jag fick sömnen avbruten, men la mig ner. Men "E" lät Skruttan gå ut och leka med en kompis. Och dom två behöver man hålla koll på för annars så drar dom iväg. Jag hörde att han inte tittat till dom en endaste gång. Men han har tid att komma upp och störa mig i min lovade sömn bara för att han ska ha sex. Jag tycker att det är så jävla fel.

Sen är det många fler liknande saker. Men jag får hålla på i en hel evighet om jag ska ta precis allt. Och det är inget jag orkar göra heller.
 Men på sluttampen mellan mig och "E" så kommer "" in i våra liv. Och det var faktiskt "E" som frågade om "" ville bli inneboende hos oss. Och på den vägen är det. Och det slutade med att "E" fick flytta ut lite brutalt och jag fick överta lägenheten. Allt bara för att vi var i Sandviken och vi träffade en kompis till mig som såg ganska fort att det var väldigt mycket som inte stämde när det gällde mig. Oh förstod väldigt fort att "E" var en stor del av det hela. Han följde tydligen med oss till bilen för att prata med "E", men det upptäckte inte jag eftersom att jag gick förbi bilen och satte mig vid ett träd lite längre bort. Så det slutade med bråk, sen kom "E" och halvslängde bilnyckeln till/på mig och lämnade mig och "" kvar själv i Sandviken. Vi lyckades till slut få hem både oss och bilen. Men då var jag redan både jävligt arg och ledsen och även "" var ganska så uppretad, eftersom att "E" höll på som han gjorde över telefon och försökte få slippa undan allt vad frågor hette. Det blev som det blev när vi alla kom hem.

Tur att det i alla fall slutade lyckligt. Men det har kunnat sluta i fullständig katastrof. Både ambulans och polis blev inblandad innan det hela var över, både jag och "E" hamnade på sjukhus innan det var färdigt.

Men vi båda mår bra utan några men från den gången.

Något som känns skönt så är det att jag och "" har hittat varandra och att det verkar fungera så bra mellan oss. Jag är överlycklig och mår relativt bra. Känner mig på ett sätt säker men ändå så finns rädslan där. För nästan såhär bra var det tidigare också, fast med en annan. Och den gången slutade det med att han gick tillbaka till sin fru och lämnade mig kvar. ch jag vet inte hur många löften jag fick om att han aldrig skulle lämna mig och så vidare. Och jag började verkligen tro på det efter en tid och började den långa och jobbiga vandringen för att vi skulle kunna leva tillsammans. Och sen bara tvärvände det och jag blev ståendes alldeles själv. Och dom känslorna och den rädslan för att det ska bli något liknande är nästan förödande. Även om jag vet att dt inte kommer att bli på samma sätt om det här också skiter sig så är det jävligt jobbigt. Men jag har börjat lära mig att ta tillvara på varje dag som jag och "" får tillsammans. Jag tar inte ut något i förskott, utan jag är lycklig för varje dag vi har tillsammans. Och än så länge så ser det riktigt lovande ut. Men man vet ju aldrig vad som händer. Många har reagerat på att det har gått så fort för mig att byta mellan "E" till "", men dom som känner mig vet hur jag fungerar. Och när det gäller "" så har känslorna alltid funnits där, jag har bara tvingat undan dom hela tiden. Och när vi började umgås igen så gick det inte att hålla tillbaka dom längre. Men inte gnäller jag för det. Hade bara hoppats på att jag och "E" skulle ha gtt skilda vägar på ett lugnare och trevligare sätt. Men nu är det som det är och inget jag kan göra åt. Jag vet inte ens om vi någonsin kommer att kunna vara vänner igen. Vi har inte direkt någon kontakt med varandra längre. Men ändå så lyckades han trycka ner mig rejält när han var på "fyllan" som han påstår. Vilket jag inte tror på!

Sen ringde han upp en vecka senare och bad så hemskt mycket om ursäkt för att han betedde sig illa. Påstod att han inte hade något minne alls av vad han hade sagt, utan visste bara det han hört av en gemensam kompis, ändå så kunde han säga saker som han hade vråkt ur sig till mig som inte våran kompis visste om. Men så kan det vara.

Nä nu tänker jag försöka gå och sova en sväng innan alla underbara här hemma vaknar och kliver upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...

Jag blir så less på allt. Varför måste folk gå runt och yttra sig en jävla massa saker som dom inte vet ett skit om? Och det är inte så kul att veta att några av mina nära håller på att ljuga. Hela min tillvaro håller på att rasa samman. Jag ser in...