Jag orkar inte. Ju mer jag tänker och försöker finna svar så kommer jag bara till samma slutsats. Varför?
Varför ska det just drabba mig?
Varför ska jag alltid lyckas med att såra och skada alla mina nära och kära?
Dom som bara försöker stå vid min sida och verkligen finnas för mig. Varför kan jag inte vara snäll och visa min tacksamhet. Varför gör jag bara allt värre och trycker ner alla längre ner än mig själv. Jag kan inte få det att gå ihop. Jag måste ju vara en väldigt hemsk och vidrig människa. Jag förstår verkligen inte varför dom kämpar och slåss för att stå kvar. Jag är inte värd den svåra och hårda kamp dom går igenom. Jag har bara mig själv att skylla för allt som är. Även om jag ibland faller för frestelsen att lägga skulden på någon annan, men långt inom mig så vet jag att det bara är jag som är skyldig och ingen annan. Men frestelsen är stor och det märkte jag idag. Jag kan inte hjälpa det, bara se till att jag får veta att det var fel av mig att lägga över min skuld. Jag blir verkligen arg och förbannad på mig själv för att jag är svag och lägger undan sanningen. Man kan inte sjunka mycket längre ner än när man lägger över det på någon annan. Det är en ren synd att inte stå för det man gjort. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Men man måste helt klart få veta att man gjort fel. Och det ska kännas. Så att man lär sig något av sina misstag. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas lära mig av den synd jag så ofta begår. Rentav nästan dagligen. Något mycket värre än så kan jag inte göra. Jag begår ständigt någon av föraktade synder. Skyller på någon annan och skadar dom som absolut inte förtjänar det. Mycket värre saker än så kan jag inte göra. Något lämpligt straff för det kan jag inte komma på, inte som går att utföra här. Kanske den dagen jag blir hemskickad, före lär det aldrig funka.
Varför ska lockelsen att lägga över mycket av allt det här på andra vara så stor. När jag faktiskt vet att det är mitt eget fel?
Är jag verkligen så jävla svag och feg att jag inte kan erkänna med hela min vikt att det är mitt fel. Jag vet ju så innerligt att ingen skulle skada eller såra mig om jag inte gjort mig förtjänt av det. Det vet jag ju så väl. Och ändå lägger jag över det på dom. Jag måste verkligen få lära mig den hårda vägen att stå för vad jag gör. Annars kommer det att sluta illa. Om inte för mig, så för andra. Jag håller på att köra vissa till botten. Och varför? Bara för att jag är feg och faller för den förföriska lockelsen. Men så får jag inte göra. Men mycket av skadan är redan gjord, och det går nog inte att reparera till fullo.
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns så dubbelt och mycket så fel. Jag vill tro på det alla säger så ofta till mig. Men jag vet att dom har fel. Och tack vare det jag vet så är det svårt att ta till sig fullt av det som sägs. Visst jag vet att jag reagerar och blir riktigt påverkad av många saker, men i grund och botten så är det mitt eget fel. Men det är ingen av mina som ser den biten. Och jag förstår inte varför. Har jag redan lyckats köra allt helt åt helvete, kommer det någonsin att gå och laga?
Det finns så mycket frågor jag vill ha svar på. Jag kommer bara fram till ett och samma svar. Och det kan inte förklara vissa saker. Jag kommer nog aldrig att kunna få svar på allt. Det är något jag bara måste acceptera. Och det tynger mig enormt mycket. Mina synder gör också det hela ännu jobbigare. Och jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Jag hoppas jag kan få en knuff åt rätt håll från och med imorgon. Om det funkar som det ska så kanske jag kan börja reparera det jag har ställt till med. Men det lär ju inte hjälpa mig att sluta falla för lockelsen att lägga över det på någon annan. Trots att jag vet hur helt fel det är så kan jag bara inte stå emot. Jag faller ofta för det som andra ser. Och fast jag vet att det är fel så kan jag inte låta bli. Så det som blev idag var kanske bra för att jag ska lära mig min plats i livet. Jag måste sluta skylla ifrån mig på andra och se sanningen i vitögat. Varför skulle någon gå på mig på ett eller annat sätt om jag inte gjort mig förtjänt av det?
Ingen, ingen som jag känner eller vet vem är i alla fall. Det enda som är svårt att bära är att så många blir drabbad av det som är. Och det vill jag verkligen inte. Men vet inte hur jag ska kunna skydda dom. Eller jo det vet jag, men det är bara om man ser långsiktigt på det hela. Eller rättare sagt för vissa många år framöver. Tiden innan dom skulle acceptera att jag är borta skulle vara nästan outhärdlig för vissa. Men när det verkligen gått in så skulle alla få det så mycket lättare. Det känns tungt att säga, men tyvärr så är fallet. Jag försöker febrilt att förändra det. Men uppenbarligen så funkar det inge vidare. Det kanske blir bättre när jag väl lyckas lära mig att jag får minsann stå för mina saker och sluta skylla på andra. Tack vare den synden så blir synderna fler och fler. Och det lär sättas stopp på det. För så får det då inte vara. Jag ska bara försöka komma på ett lämpligt sätt att lära mig på. För så här får det inte fortsätta. Det ska inte behöva vara såhär många som blir lidande bara för att jag ser otydligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...